Girlgotnolife

Det är så himla konstigt. Jag påstår alltid att jag är otroligt ointresserad av Ishockey, ändå tackar jag ja när pappa frågar om jag vill följa med och Titta på Modo-Timrå.
Jag säger att jag hatar hockey, förstår verkligen inte varför vi skulle åka hockeybussen.
En massa äldre människor med sprit i olika flaskor och så några från skolan som är otroligt intresserad av hockey.
I bussen luktade det svett, sprit och förhoppningar.
Jag menar en full buss som pulserar av förhoppningar om att idag, just idag ska vårat lag vinna.
Dem vi hejar på ska vara ett steg närmare slutspelet.

Jag ska erkänna att jag är lite rädd för fulla människor så jag drog mig tillbaka. Med en hörsnäcka i ena örat och musik som döljde alla oönskade ljud försökte jag drömma mig bort, ända tills vi såsmåningom skulle vara i Timrå.

När vi kom in till Arenan andades den verkligen Därby.
Modo-Timrå, minst tusen modo suportrar och än fler från Timrå.

Vi stod på läktaren mitt emellan de båda hejaklackarna.
Jag kunde inte vara oberörd utan när matchen började skrek jag friskt och klappade händerna som en dåre.
Kände verkligen glädje när Lander gjorde första målet, ilska när domarna dömde orättvist och tillochmed lite sorg när Timrå förlorade.
Och liksom här säger jag att jag är helt oberoende av hockey, att jag inte alls har något favoritlag.
Att jag inte alls bryr mig om Timrå förlorar eller vinner.

Men vet ni vad. Jag tror faktiskt att jag gör det eller iallafall i stundens hetta då är jag lika mycket fan som alla andra!