Girlgotnolife

Jag har ont överallt. Jag har ont i kroppen och det verker så att jag mår illa. Det känns inte som träningsverk, det känns annorlunda. Som om någon sitter och skär mig inifrån. Jag kunde knappt sitta på orkestern, men att stå ut är någonting man fått lära sig under de långa åren med judo. Ändå var jag på bristningsgränsen konstant. På kören var det tvärt om, då kunde jag inte stå. Fast jag gjorde det ändå. Men ett ställe där jag faktiskt inte har ont är i hjärtat. Det känns inte längre så sorgligt som de gjorde för några dagar sedan. För Jag har kommit på att sådana som jag klarar oss bra bara vi spelar teater. Teatern om oss själva där vi spelar huvudrollen. Där det är vi som ljuger och spelar rollen av någon man inte är.