Jag har dödat någon, för jag kan leka med elden.

Jag log när jag stod utanför mitt hus, som snart skulle sprängas i luften.

Jag var inte ledsen att min storebror låg där inne. Inte heller var jag ledsen att mina föräldrar låg och sov i sin stora säng, där jag aldrig fått hoppa som liten.

Jag hade aldrig tyckt om någon i min familj, de hade aldrig tyckt om mig heller. Det visste jag för när jag var tio hade pappa och mamma tryckt ned mig i badkaret. Pappa hade tryckt på varmvatten kranen på det varmaste och sedan hade han hållit fast mig medan vattnet slickade min nakna kropp.

Jag hade skrikit men mamma hade hållit för min mun. Hon hade haft en kniv i den andra handen. Hon sa att jag inte var värd att leva. Att jag inte var som min storebror. Att jag var de fulaste hon sett, jag behövdes inte. Det var då jag började gråta, jag insåg att det var på riktigt.

Hon hade skurit mig i mina fotsulor. Sagt att jag behövde det, för jag skulle inte gråta. Det visade bara min svaghet.

Medan vattnet sköljde över mig så jag inte längre kunde andas skar hon djupare in i mina fötter.

Den gången lyckades min Nanny, hitta mig när de lämnat mig för att dö i vattnet med blödande fötter. Hon var det enda vittnet som kunde vittna mot det de gjort, hon var min enda vän. Henne sköt pappa en kväll.

Därför stod jag nu utanför mitt hus med en tändsticka i min hand, en bensindunk i min andra.

Aldrig skulle denna familj få förstöra mig mer. Aldrig, aldrig mer skulle jag få skärsår från mammas kniv.

Aldrig, aldrig mer skulle jag behöva känna hotet från dem.

Nej, det var min tur nu.

Jag skruvade av korken på bensin dunken. Dansade runt med den runt huset, det luktade olja och nyklippt gräs.

Spillde ut lite bensin här och var och skrattade tyst för mig själv.

Gick ut ur gården, stängde grinden bakom mig.

Tände tändstickan och kastade in den mot huset.

Skrattade lite mer och vände mig sedan om.

Sanningen är att jag har dödat någon, för jag kan leka med elden.

Jag är lite trött idag.
Johejsan, vem är inte det då?
Jag har läst saga för irma, hon är världens goaste tjej.
Hon frågade nyss vad Edit hette.
Hennes egen storasyster, ibland är hon vimsig!

Men vi är bästa vänner irma och jag faktiskt!

I’m standing on the edge, to close to die, to close to stay alive.

My mind is split.

What is life worth to live for?

When is it time for me to understand, what is my call in life?

That’s why I’m standing on the edge, I got nothing left to live for, and no we got nothing left to live for.

We are clowns, we are all the same!

For god’s sake let me be someone. 

Let me feel that alive, that you use to feel before you changed to a clown with no feelings for me at all.

We are clowns; we are clowns that kill our child’s.


En text ba, ska fortsätta på den tror jag. om det är värt det

Vi dödar.
Vi dödar med blickar som skär.
Vi dödar själar med bara ord.
Jag kan inte säga att jag inte njuter när
Jag ser dig brytas ned till botten.
Brytas ned till en enda mekanism som inte kan andas.

Vi dödar
Vi dödar av ren ondska, vi dödar för vi ska inte själva falla ned från toppen.

Statusen, stärnstatus som är åtråvärd och underbar.
Stjärnstatusen du får av att döda.

Jag hade min egen lilla photoshot idag eller hur man stavar....
Jag hade så himla tråkigt sååååå.

Tillängnat till en mycket fin kompis till mig.

Låt mig iallafall få leva.
Låt mig få andas utan att det är tungt.
Låt mina blödande sår få läka.
Låt mig gråta av glädje inte av sorg.

Armar sårade av knivar brännande som eld känns inte längre.
Blod som droppar betyder ingenting längre.
Ett hål i hjärtat eller tusen, spelar det någon roll?
När livet rinner ut spelar ingen roll.
Då är man som som en döende fågel.

Låt mig iallafall få leva.
Låt mig få leva för den jag är.